Varför? Varför var det så tvunget att hända just dig? Min älskade morfar. Så länge du har kämpat mot din sjukdom, alltid lika stark har du varit. Men nu tillslut så klarade din kropp inte av mer, sitter här och gråter som en gris för det enda jag tänker på är dig morfar. 22/11-11, den sämsta jävla dagen som finns. Jag vet fan inte vad jag ska göra, du har alltid stått mig så nära och lärt mig massa saker, ända sedan jag varit liten. Alltid var du lika pigg, var alltid igång med att göra saker, du snickrade, fiskade, spelade pingis med mig och pysslade med allt möjligt. Men sen blev du ju sjuk, du fick väldigt tunt hår ett tag av dina cellgifter och ett tag hade du inte ens din mustasch som du alltid haft. Sen efter ett tag fick du den tillbaka, och det fick mig att kunna intala mig att du var frisk igen. Men det var du inte. Helt plötsligt får du åka in på sjukhus, och när jag hälsade på dig i söndags gick det inte att inte låtsas som det inte var farligt längre. Att se dig sådär, det hugger i hjärtat på en. Att se någon man alltid sett upp till i hela sitt liv i det där tillståndet är nog bland det jobbigaste som finns. Jag önskade jag kunna byta plats med dig, allt för att du skulle få vara frisk igen. Den dagen du somnade, hela den dagen hade det känts som att något verkligen var fel. Jag kände det liksom på mig. Jag ville smsa mamma och fråga om hon skulle hälsa på dig och om jag kunna få följa med, men det var något som hindrade mig från att smsa. När jag kom hem från skolan kändes allt så extra ensamt, jag var stressad och kände mig väldigt orolig. När klockan var runt 16-17 började det kännas riktigt obehagligt, ville smsa mamma och pappa och fråga när de kom hem, men ville inte höra deras svar. Efter något som kändes som en väldigt lång stund kom mamma och pappa hem, och jag höll tummen när dom låste upp dörren eftersom jag hoppades på att de inte hade hänt nått, att jag bara inbillade mig. Jag satt och hoppades på att dom gick in i köket och skramlade som vanligt. Men sen hörde jag att båda kom upp för trappen, och då kallsvettades jag nästan. Sen när dom stod vid mig berättade dom det, att morfar, min älskade morfar inte levde längre. Jag reste mig upp i panik men föll ihop och det kändes som att jag stod på en fallucka som öppnades. Jag ville åka till mormor direkt, hon fick inte vara själv. Vi åkte tillslut dit och vi pratade en lång stund. Men jag är glad att mamma, pappa, mormor, Camilla och Cathrin var med dig under dina sista andetag och pratade med dig, att du inte somnade in helt ensam. Idag var mamma, mormor, Camilla och Cathrin på begravningsbyrån, och allt känns fortfarande så overkligt. Igår var jag inte i skolan alls, jag ville bara vara hemma för mig själv, smälta det som faktiskt hänt. Var i skolan ett tag idag, sen blev det för jobbigt och jag gick hem till farmor och var där resten av dagen. Jag hoppas morfar, att du vet hur mycket jag älskar dig, hur mycket jag ser upp till dig. Utan dig i livet vet jag inte hur jag ska klara mig, men jag måste försöka. Du har alltid varit så stark och nu är det min tur att vara det, jag ska sköta skolan och ta hand om mormor och resten av släkten, för jag vet att det skulle göra dig stolt. Jag är glad över de 15 år jag fått tillbringa med dig, alla fina minnen tillsammans. Du var den bästa morfarn man kan tänka sig. Att dö som 65 år är alldeles för tidigt, det är så orättvist. Jag saknar dig min allra finaste morfar, du finns alltid inom mig.